Då var det torsdag och städningen är i full gång här hemma, även maten är i förberedelser, allt för att få så mycket tid som möjligt i morgon. 

I kväll blir det praktik, har natten så börjar kl 4 och slutar kl 10 i morgon.
Sista dagen i morgon. Känns både skönt och sorgligt (?). Jobbigt att inte få åka dit och träffa alla igen.
Det är det som är det jobbigaste med att jobba med människor, att det alltid finns ett slut. En dag måste man skiljas, och der är min rädsla. okej, ja ska säga er att ja blivit mycket bättre på det. Jag vet att ja kommer få träffa alla igen. Om inte i morgon, så en annan dag.

Imorgon är det.. min födelsedag!
Haha, nu låter ja som en barnunge, men vem har sagt att man inte får vara barnslig? (a)
Åh, imorgon får ja träffa mina syskon och deras underbara barn.
Isabell, jag saknar dig massor!



Orkar inte med att vela fram och tillbaka, ja förstår ingenting.
Alltid är det något som är fel, och förstår inte att alla säger likadant.
"Vi kan inte prata mer"
Något måste det ju vara efter som att ja får samma mening i från alla. 
Ändå förstår jag inte..
"Vi tar det lungt, det går för fort"
Okej, ja är på.
Men ja förstår inte, vad är det som har gått för fort?

Ingen ska behöva känna sig obehaglig.
Man ska säga ifrån, och ja är glad över att du vekligen gjorde det.
Men det är.. så konstigt.
Vet inte om det är påhitt eller sanning?
Samma sak har ja hört från så många..
Alla kan vell inte ha samma problem?

Det är vell bara att ta dagen som den kommer antar jag.
Ingen kan förklara vad som händer,
Ingen kan veta vad som kommer att hända.
Framtiden är en överraskning!

Jag är så vilsen, ja har ingen aning om vart jag är.
Jag måste få hitta mig själv. // Hanna